Nicole <3

Enda sen i lördags morse, så har allt bara varit snurrigt! Tankarna flyger omkring & man vet inte riktigt vart man ska ta vägen. Jag vaknade med en klump i magen & visste genast att något var fel. Började dagen med att läsa en artikel, om en bilolycka mellan Bollebygd & Hindås. Min första tanke var: Jessica! Herregud tänk om det är Jessica!!? Efter en stund fick jag reda på att det inte var hon, men jag fick istället veta att det var hennes fyra bästa kompisar. Jag vet knappt vad som är värst. Att lida själv eller att se någon annan lida? Det är nog fan värre att se Jessica & alla andra lida. Tänk om? Det är nog den frågan man har fått höra flest gånger under denna korta, men samtigt otroligt långa tid. Det är en fråga som inte går att undvika, samtidigt som den inte gör någon som helst nytta.

Tre otroligt fina flickor miste sina liv, snabbare än du hinner blinka & yttligare en tjej ligger nersövd på sjukhuset pga av sina skador. Jag kände inte dessa tre änglar personligen, men jag har träffat dem & det är tillräckligt för att jag själv ska påverkas så mycket som jag gör.

Jag visste att idag skulle vara en jobbig dag. Jag trodde att jag var mentalt förberedd på detta, men det var jag verkligen inte. Idag var första skoldagen sedan olyckan. Man kände en dyster vind blåsa förbi, när man kom innanför dörrarna. Med en klump i magen, så gick jag upp till klassrummet. Där möttes jag av den delen av klassen som var där idag, massa fika & en sorgsen lärare.. "Idag blir det ingen vanlig skoldag" inledde min lärare med.. "Jag tror att de flesta av er redan vet vad som har hänt" Där såg man hur tårarna trängde fram ur hennes ögon! Ja visst hade alla hört vad som hade hänt & mer därtill. Fyfan säger jag bara! Livet är så fruktansvärt orättvist!

Vi fick fika & ganska snabbt så började alla prata om vad de visste, hade hört & till och med sett. Det var bra att det fick bli så. Alla fick en chans att bearbeta allt lite, samt kunna få en klarare bild om vad som egentligen hade hänt. Lärarna sa att vi är den hårdast drabbade klassen på hela skolan.. Det märktes. Alla var vänner med dom eller var bra vänner med deras.

Klockan 13.00 så hölls det en tyst minut på hela skolan. Jag tror aldrig att jag har varit med om en sån tystnad, i en byggnad med så många människor. Det var nästan så att man kunde höra alla andras tankar!

Skulle kunna fortsätta att skriva massor, men jag väljer att sätta punkt här. Resten av berättelsen blir för personlig för mig & många andra.

Jessica: Du är en sån otroligt stark människa, även om du kanske inte känner så just nu. Du kommer att klara detta, även om det är det jobbigaste (Nej det ordet räcker inte till) du någonsin kommer att gå igenom. Men så fort du börjar tvivla på dig själv, så lovar jag dig att det finns massor av vänner & till och med okända människor som finns här & stöttar dig! Genom ord, tystnad & handligar. Ingen av oss kommer nog någonsin förstå hur det verkligen känns, men vi kan känna igen oss & ibland räcker det! <3


Bild lånad från en minnesgrupp på fb!

Vila i frid, Frida Saarinen, Alexandra Stålfors & Sophia Lindström! & En styrketanke till Emmelie, som kämpar för sitt liv!